Rifkatu är en av tiotusentals kristna kvinnor i Nigeria som har blivit utsatta för kidnappning och sexuellt våld på grund av sin tro. Men hon har också funnit en väg till helande och hopp genom traumacentret som Open Doors samarbetspartner bedriver.
Rifkatu* kidnappades på dagen fyra veckor efter sitt bröllop. Den morgonen hade Rifkatu, hennes man pastor Zamai och deras familj bestämt sig för att ta risken att återvända till sin jordbruksmark för att samla grödor, eftersom det var ont om mat. Framåt kvällen tog Zamai med sig sin pappa och lillasyster hem på sin motorcykel, och sa åt Rifkatu och hans syster att stanna kvar i den gamla bondgården tills han kom tillbaka.
När de två kvinnorna hörde ljudet av en motorcykel gick de ut i tron att Zamai hade återvänt. Men det var inte Zamai.
– Min svägerska sa till mig: ”Det är militanta fulanier”. Jag vände mig om och såg några av dem komma efter oss på motorcyklar. Min svägerska tappade jamsroten hon bar på huvudet, minns Rifkatu.
Bad i hemlighet
Kvinnorna flydde ut i bushen, men två motorcyklar hann i kapp dem och kvinnorna tvingades sätta sig bakpå varsin motorcykel. Soldaterna förde Rifkatu och hennes svägerska till ett ödehus, där de våldtogs under natten av flera män. Dagen därpå tog militanterna med sig kvinnorna till deras läger, där även andra kristna hölls fångna. I lägret fortsatte de fruktansvärda övergreppen.
– De bad mig och min svägerska att lägga oss ner. De turades om, och sa: ”Den här madrassen är söt.” När vi grät sa de: ”Madrasser gråter inte.” De sa att vi var deras madrasser nu, minns Rifkatu.
Trots allt som hände Rifkatu bad hon tyst i sitt hjärta. Det var allt hon kunde göra, då en äldre kvinna hade varnat henne för att synliga böner kunde leda till ytterligare övergrepp.
– I mitt hjärta bad jag: ”Du är den Gud som räddade Sadrak och Mesak. Om du är samme Gud som inte har förändrats, vet jag att jag kommer att få komma hem.”
Frisläppta efter några dygn
Vid middagstid dagen därpå började Rifkatu få ont i magen, efter övergreppen hon hade utsatts för. Hennes kidnappare trodde att Rifkatu hade fått ett missfall när de såg blod, vilket skapade oro då en kvinnas blod anses föra med sig otur, inom en form av folkislam.
– Mina kidnappare ringde lägerchefen och berättade att kvinnan de hade med sig hade fått missfall.
Nästa morgon tog lägerchefen tog med sig Rifkatu och hennes svägerska till en kyrka i en närliggande by, och därifrån kunde de två kvinnorna ta sig hem igen.
– Dagen då min fru kom hem fylldes mitt hjärta av glädje. Gud hade besvarat min bön om hennes frigivning, säger Zamai.
Utfryst efter dotterns handikapp
Men snart blev det tydligt hur traumatiserad Rifkatu var. Hon hade blivit livrädd för män – till och med för sin make. Men Zamai gav inte upp.
– Han sa att jag inte skulle oroa mig. Han sa hela tiden till mig att vara fri med honom som jag brukade vara förut, för han hade inte förändrats; han är fortfarande min man. Jag började vänja mig vid honom igen, berättar Rifkatu.
Efter ungefär två månader blev Rifkatu gravid och paret fick så småningom en dotter. Vid förlossningen uppstod det komplikationer, vilket gjorde att barnet blev sen i utvecklingen. När det blev känt började det gå rykten om att dottern egentligen var barn till en militant fulanier, och att barnets tillstånd berodde på onda andar som fanns hos de militanta fulanierna. Situationen förvärrades och inte ens de andra kvinnliga församlingsmedlemmarna ville komma hem till Rifkatu och Zamai, då de var rädda att de också skulle få ett barn med samma problem.
– Jag tog inte med henne när jag gick på kvinnosamlingar, utan lämnade henne hos min svärmor. Folk frågade hela tiden: ”Är det din dotter? Vad är det för fel på henne? Hon ser inte ut som du”. Jag orkade inte med det, säger Rifkatu.
Fick bearbeta traumat
Till slut påverkade utfrysningen Rifkatus relation med sin dotter, och hon och Zamai förstod att de behövde söka hjälp. Genom Open Doors samarbetspartner kom Rifkatu till ett traumacenter. Långsamt började Gud verka i Rifkatus själ. En viktig bit i bearbetningen var att nå en punkt där hon kände att hon kunde förlåta sina förövare. Att se en sådan förändring i Rifkatu fick Zamai att också ta emot traumavård.
– Jag ser henne inte längre gråta och oroa sig som förr. Som hon är nu, håller hon på att bli fri. Förut var hon inte fri, utan fylld av många bekymmer, säger han.
Släppte tankarna på hämnd
Liksom många män vars fruar utsatts för sexuellt våld kände sig Zamai också skamsen och förnedrad. Han upptäckte att hans eget hjärta hade skadats och att han också behövde helas.
– När min fru berättade för mig vad de militanta fulanierna hade gjort mot henne mådde jag mycket dåligt. Jag bestämde mig för att om Gud tillåter mig att möta dessa människor ansikte mot ansikte, kommer de antingen att övermanna mig och döda mig, eller så kommer jag att döda dem. Men när jag kom till traumacentret lärde de oss om förlåtelse och hur vi kan förlåta andra.
Rifkatus relation till sin dotter har också förändrats. Innan hon kom till traumacentret var hennes dotter en smärtsam påminnelse om hennes sår och hur hennes samhälle hade avvisat henne. I dag kan hon omfamna sitt barn och älskar att tillbringa tid med henne. Familjen är dock fortfarande på väg i sin helandeprocess, och behöver fortsatt förbönsstöd från kristna runt om i världen.
