Mose växte upp som en prins. Han levde ett ytterst priviligierat liv i Egypten och hade allt han kunde önska sig. Vid 40 års ålder besökte han de israeliska slavarna. Det han såg fick honom att begå en handling som kom att förvandla hans liv i grunden.
Händelsen tvingade honom att fly från Egypten. Han stannade först när han kom till Midjans land, en resa på över 60 mil. Där slog han sig till ro, bildade familj och försörjde sig som fåraherde. Bland fåren ute i öknen hade Mose gott om tid att grubbla över livet: Jag som hade allt är bara en skugga av mig själv. Hur hamnade jag här? Har jag förspillt mina chanser? Har Gud förskjutit mig?
Men en dag händer något storslaget. Gud ropar på Mose ur en brinnande buske och säger att ett uppdrag väntar på honom. För Mose var detta möte efterlängtat. Men 40 år som grubblande fåraherde hade varit en utdragen väntan som tärt på hans hjärta. Visserligen hade Mose väntat på Guds tilltal, men planen som Gud presenterar är alldeles för stor och kallelsen är för svår. Mose tvivlar på sig själv och undrar även om han vågar lita på Gud?
Det händer ibland att Gud placerar sina tjänare utanför händelsernas centrum. Ofta sker detta genom en upplevd degradering som landar i en slags karantän. Mose fick alltså gå från rollen som prins till att valla får i en öken. Guds vägar varierar och är ibland ofattbara. Men syftet är oftast att tjänaren ska komma till insikt om sin egen otillräcklighet och sätta sin förtröstan på Gud. Att likt Mose komma till en plats där man inser att man står på helig mark. Och att man vill vara kvar där. Då blir personen brukbar för Guds storslagna planer.
Mänskligt sett har Gud kallat sin församling till ett nästintill omöjligt uppdrag. I Lukas 10:3 säger Jesus till sina lärjungar: ”Gå! Se, jag sänder er som lamm in bland vargar”. Detta gäller inte minst ledare i den förföljda kyrkan, som kan vara utmattade av att vara på flykt i sitt eget land. Ändå brinner de av en längtan att föra evangeliet vidare och betjäna andra kristna. De har likt Mose lärt sig att våga lita på Gud.
– Peter Paulsson
