I en flykt från sin by i Nigeria, när den attackerades av Boko Haram, kom Charity och hennes barn Theophilus och Elizabeth ifrån varandra. Veckorna gick, men en dag fick de till slut mötas igen. Att få återförenas var ett enormt bönesvar, säger Charitys son Theophilus.
Den ensamstående trebarnsmamman Charity lutar sig fram och plockar upp ytterligare en majskolv som ska skalas. Eftermiddagssolen lyser starkt och Charity har satt sig i skuggan med ryggen mot sitt hus tillsammans med sina två döttrar Patience och Elizabeth och sin son Theophilus. Hon har en röd scarf på huvudet och skojar lite med Theophilus. Han ler stort och skrattar och skakar sedan på huvudet.
Huset, byggt i lertegel och med fönsterluckor av plåt, har samma bruna färg som marken under deras fötter. Bredvid dem finns en kort vägg av halm och en bit bort kuttrar några duvor och pickar i marken.
Tog skydd i en grotta
Här i Guyaku, en avlägsen by i norra Nigeria, är det mycket riskabelt att vara kristen. Fler kristna dödas på grund av sin kristna tro varje år i Nigeria, än i något annat land i världen. Norra och mellersta delarna av landet är dessutom särskilt utsatta.
En kväll blev just Guyaku attackerat av Boko Haram. Charity var i badrummet när hennes bror kom inspringande i huset. Han ropade dämpat: ”Släck ljuset! Släck ljuset!”
– Jag var rädd. Jag trodde inte att vi skulle överleva, så jag tog min syster i handen, och så sprang vi, berättar Theophilus.
Charity satte snabbt sin yngsta dotter Patience på ryggen i en sjal.
– Vi sprang mot bergen. Men efter en stund kom en motorcykel emot oss och vi kom ifrån varandra. Jag hade ju min lilla flicka på ryggen, och min son sprang åt ett annat håll med sin syster, säger Charity.
Charity sökte skydd i en grotta tillsammans med flera andra från byn. I mörkret viskade hon sina barns namn, men fick inget svar.
”Som om solen gick upp på nytt”
Det blev en lång natt i grottan. Till slut gick solen upp. Under tystnad gick alla försiktigt ut ur grottan och började gå tillbaka mot byn för att se förödelsen. På vägen tillbaka fick Charity höra att Boko Haram hade dödat några av hennes släktingar i attacken. Det enda Charity kunde tänka på var hennes barn.
Det gick veckor utan några nyheter, och rädslan spred sig i byn. Det fanns ingen mobiltäckning längre, och många tyckte att vägarna var för farliga att färdas på.
En dag, när Charity var ensam och höll på med hushållsarbete i huset där de hade bott tillsammans med hennes mamma, hörde hon sin son ropa hennes namn. När hon tittade ut genom ytterdörren såg hon honom och hennes dotter Elizabeth komma gående mot henne.
– Jag blev så jublande glad att jag ropade deras namn rakt ut! Att få se sina barn kändes som om solen gick upp på nytt i mitt liv. Allt var förändrat, för mina förlorade barn var tillbaka, berättar Charity.
Traumavården viktig
Efter attacken mot Guyaku har Open Doors, genom samarbetspartners, delat ut nödhjälp, stöttat återuppbyggandet av byn och erbjudit traumahantering.
– Att ni kom hjälpte oss jättemycket. Vi hade helt förlorat hoppet. Efter attacken hade vi ingenstans att bo. Vi sov i ett buskage bakom byn, säger Charity.
Det finns många minnen som fortfarande väcker rädsla hos Charity och hennes barn. Mörker är en påminnelse om våldet. Höga ljud kan utlösa chockartade reaktioner och hundar som skäller efter solnedgången kan få dem att darra av rädsla.
– Attacken satt djupa sår i våra hjärtan som inte läks. Men traumarådgivningen som ni kom med hjälpte oss verkligen, eftersom den skapade sammanhållning.
