Våld, psykisk press och utfrysning. Det var under många år nordafrikanska Batouls vardag, sedan hon blev kristen och döpte sig i tonåren. Bakom förföljelsen stod hennes egen mamma och systrar.
Batoul* är en kvinna i 30-årsåldern, från Nordafrika. Under uppväxten praktiserade hennes pappa en extremistisk tolkning av Koranen, något som ledde till att han styrde hemmet med järnhand och tog till våld både mot sina barn och sin hustru Amina*. För Batouls storasystrar var det klädsel enligt sharialag som gällde.
Trots den starka rädslan hemma kunde Batoul finna tröst hos sina systrar och sin mamma. Deras pappa var ett monster, men de hade i alla fall varandra.
– Mina systrar och jag hade en stark relation. Vi pratade mycket och delade mycket. Allt vi ville göra, skulle vi göra tillsammans, säger Batoul.
Hörde evangeliet under bussresa
En dag började Batouls pappa förändras. Efter några islamistiska terroristattacker i regionen där de bor, började han tvivla och ifrågasätta den extremistiska formen av islam som han hade trott på. Under en bussresa fick han höra talas om Jesus. Herren talade till Batouls pappa, som öppnade sitt hjärta och blev kristen.
De sa: ”Du får inte sitta och äta med oss” och vägrade att dela måltiden med mig. I min kultur äter vi från samma tallrik, så jag kände mig som ett djur när jag fick äta ensam. Det var mycket jobbigt att se min egen mamma, som borde ha varit kärleksfull mot mig, i stället förfölja mig.
Batoul
– Efter sin omvändelse förändrades min pappa mycket. Han blev snäll och slutade tvinga oss att klä oss på ett visst sätt. Jag tyckte mycket om den här radikala förvandlingen, berättar Batoul.
Hennes systrar och mamma var glada att deras pappa inte förtryckte dem längre, men ville inte acceptera hans nya tro på Kristus. Batoul däremot blev nyfiken på den.
”När pappa inte var där slog de mig”
Vid elva års ålder tog Batoul emot Jesus och fem år senare döptes hon. Hon trodde inte att tron skulle spela så stor roll för sin mamma och sina systrar, men det visade sig vara helt tvärtom. Batoul fick betala priset för både sin egen och sin pappas konvertering.
– De vågade inte förfölja min pappa, så de vände sig mot mig, konstaterar hon.
Utifrån sin ekonomiska situation kunde inte Batouls mamma Amina lämna sin man, vilket annars ofta muslimska makar till konvertiter gör för att komma ifrån sin ”otrogna” man eller hustru. Hon kunde heller inte öppet opponera sig mot sin man eller uttrycka sin ilska över hans beslut att lämna islam, utan var tvungen att acceptera det. I stället tog Amina ut sin ilska över hennes tonårsdotter. Även Batouls systrar vände sig emot henne.
– Mina systrar kunde inte säga något inför min far eftersom han också var kristen, men när han inte var där slog de mig, minns Batoul.
Fick äta ensam
Batoul blev misshandlad av både sin mamma och sina systrar, som försökte pressa henne att återgå till islam. Till och med vid måltiderna, en mycket viktig familjetid i den nordafrikanska kulturen, blev Batoul utfryst.
– De sa: ”Du får inte sitta och äta med oss” och vägrade att dela måltiden med mig. I min kultur äter vi från samma tallrik, så jag kände mig som ett djur när jag fick äta ensam. Det var mycket jobbigt att se min egen mamma, som borde ha varit kärleksfull mot mig, i stället förfölja mig.
Dessvärre var hennes pappa inte något stöd för henne. Antagligen gjorde skuldkänslorna över hur han tidigare hade behandlat sin familj att han höll sig utanför konflikten.
– Han distanserade sig från alla våra problem, eftersom han inte visste hur han skulle skydda sin kristna dotter utan att skada resten av sin muslimska familj, säger Batoul.
Pandemin gjorde livet ännu svårare
Batoul uttrycker förståelse för sin pappas dilemma och berättar att han satte henne i kontakt med en ledare i kyrkan, när han själv tog avstånd från henne. Men när coronapandemin kom blev situationen värre.
– Jag var fast hemma hela dagarna med min mamma och mina systrar. Det gick inte en dag utan att de hånade mig och försökte pressa mig att be islamska böner, bära hijab och konvertera tillbaka till islam.
Det var en helt annan relation än den nära kontakt hon hade haft med dem när hon var barn. Ensamheten ledde till slut till självmordstankar. Men Gud hade andra planer.
När coronapandemin släppte sitt grepp och nedstängningarna upphörde fick broder Youssef*, en samarbetspartner till Open Doors, Batoul på sitt hjärta. Han tog därför kontakt med Batouls pappa, som han hade lärt känna genom en lokal kyrka, och fick höra hur Batoul mådde.
– Han upptäckte det lidande och den enorma press som jag utsattes för. Men han stärkte mig och påminde mig om att se på Kristus och minnas hur han förföljdes och fick utstå stort lidande. Som hans efterföljare kommer vi också att ställas inför sådana prövningar, säger Batoul.
Relationen bättre i dag
Batoul började gå till broder Youssefs husförsamling som stöttades av Open Doors, en församling som möts i hemlighet då majoriteten av medlemmarna är konvertiter från islam.
– För mig är kyrkan den familj jag har sökt sedan jag kom till tro som barn, den gemenskap jag saknade när jag var isolerad som kristen.
I dag har Batouls relation till sin mamma och sina systrar blivit bättre.
– De önskar att jag ska återvända till islam, men de pressar mig inte och de behandlar mig bra, säger hon.
Genom stöd från Open Doors samarbetspartners har Batoul startat en verksamhet för kvinnor i samma situation som henne – de som har tagit emot Jesus och därför blivit avvisade och illa behandlade av sina familjer och samhällen.
* Namnen är ändrade av säkerhetskäl.
Förföljelse av kvinnor i Nordafrika
Kvinnor i Nordafrika lever under strikta sociala, kulturella och juridiska regler. De måste lyda sin pappa och sina bröder, och så småningom sin make. Om en kvinna lämnar islam för att konvertera till kristen tro är detta ett allvarligt brott mot dessa regler, som innebär stora risker. Många väljer därför att hålla sin tro hemlig, åtminstone till en början.
Om en kristen kvinnas tro upptäcks löper hon stor risk att bli utfryst, utsatt för våld och tvingad till skilsmässa. Risken finns även att hon förlorar vårdnaden om sina barn.
Kulturella omständigheter försvårar för andra kristna att stötta kvinnliga konvertiter, till exempel är det svårt för en manlig församlingsledare att hjälpa yngre kvinnor.
